Umami- fläskgryta

Jag hittade på en umaniröra tidigare. En sån där som gör nästan allt gott. Det är de tre kryddorna vitlök, chilli och ingefära, vars tre smaker ihop blir otroligt smarrigt. Umami med andra ord. Denna pasta använder jag till lite vad som helst. I går till en fläskgryta, då några goda vänner kom på besök.

Här är receptet:

Strimla 5 fläskkotletter

Stek i smör

Häll på salt och peppar

Krydda med ingefära+vitlök+chillipeppar (eller blanda i umaniröra)

Stek en stund

Häll på 5 dl creme fraiche

Servera med broccoli (och ris om du inte äter LCHF)

Annonser

En första torsdagsförmiddag avklarad

Jobbet bjuder på förmiddagsfika på torsdagar. Tyvärr inte sötsliskiga marsipantårtor — dem kan jag undvika med ögonen förbundna. Utan bageribakat bröd. Limpor utan socker. Bregott och flera sorters ostar. Det är svårt.

Men idag manövrerade jag skickligt undan kolhydratskällorna. Grabbade jag tag i osten, tog några skivor med paprika i. En bit Brieost. Och lite smör i kaffet vågade jag mig på, till och med. Bara lite småskrattande nyfikna blickar. Och jag nöjd!

Det är ju det som är så rackarns bra med LCHF. Man får äta det allra gottaste, men utan att det riskerar gå så där överstyr som det kan göra med bröd ihop med bregott och ost.

Rysk yoghurt med pumpakärnor

Rysk yoghurt — en sån där gynnare som man köper i en alltför liten plastburk — och pumpakärnor. Avsmakas med kaffe med en skvätt grädde. LCHF när det är som genialast. Och börjar jag dagen bra, vill jag fortsätta.

img_20180314_072639172575862.jpg

Men så var det grejen med motivation. Jag kan all teori. Men vill jag? Detta som jag kämpat med så länge; halva mitt liv. Och då inte bara gällande maten, utan: om ju jag är duktig på en sak. Vill jag det då bara för att få beröm, eller för att jag vill? Blir jag enbart förförd av ruset att vara duktig?

Hårklyverier, har jag egentligen för länge sen bestämt att det är. Det spelar ingen roll. Om jag gillar något för att jag är kompetent inom det, är det helt ok. Bara känslan kommer inifrån, och inte är helt beroende av andra människors gillande.

Och nu känner jag hur kroppen min blivit otymplig. Kläderna har krympt.

Så LCHF-frukost följs av dito lunch. Och middag. En förändring i taget; börjar med maten.

LCHF-inspirerad sväng igen

Som en trasig klocka som upprepar sig. Blir lite trött på mig själv. Har inget speciellt skäl att ange, bara att jag släppt garden rejält, och en växande dos bristande motivation. Tankarna ”Vad spelar det för roll med lite fler kilon?” och ”Vad är det för mening med att bry mig så mycket om kroppen?” Jo, kanske att det ej är bra för hälsan, jag blir piggare och kan ha alla mina kläder, månne?

Behöver börja bloggga igen, för att komma in i rätt tänk. Åt Rysk yoghurt och pumpakärnor till frukost. Bra! Lunch blir mozarella, fetaost, bladspenat, olivolja och bladspenat. Ska gå med i LCHF-gruppen på Facebook också. Men sen ska jag inte ha för höga krav på mig själv, bara börja äta så här — jag vet ju att det fungerar.spenat ost

Tre barn låter som 27 barn

Passar bättre på Jag är filur. Kolla in nya bloggen jagarfilur.wordpress.com.

Matmotivatorn

Spontansover över. Älska bo nästgårds mamma å pappa. ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.” Snart är det över. Snart är vi över händelsehorisonten. Snart kan vi andas, utan att hyperventilera. Utan att få tryck över bröstet.

Snart är synergieffekterna inte så tydliga. Snart har se vuxit upp lite. Jag längtar. Just nu är energin potentiell mot antalet barn. Min kloka mor säger:

Ett barn: 1 energimängd

Två barn: 2*2=4 energimängd

Tre barn: 3*3*3=27 energimängd

Älskade ungar.

Tänk vilken fantastisk art vi är. Tänk vilken investering det är att fostra, krama och göra folk av en endaste liten kreativ treåring. Som gör skridskobana av olivoljan kl 06.45 en söndagsmorgon ”Men, men mamma, vi har ju aldrig haft en skridskobana inne”. Och som borrar in en cricketpinne i de 9-åringar som råkar sitta i allsköns ro och läsa tegelsten Den Röda pyramiden. Läshungrigt absorberade, omedvetna om framrutchande småbröder…

View original post 68 fler ord

Tre barn låter som 27 barn

Spontansover över. Älska bo nästgårds mamma å pappa. ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.” Snart är det över. Snart är vi över händelsehorisonten. Snart kan vi andas, utan att hyperventilera. Utan att få tryck över bröstet. 

Snart är synergieffekterna inte så tydliga. Snart har se vuxit upp lite. Jag längtar. Just nu är energin potentiell mot antalet barn. Min kloka mor säger:

Ett barn: 1 energimängd

Två barn: 2*2=4 energimängd 

Tre barn: 3*3*3=27 energimängd

Älskade ungar. 

Tänk vilken fantastisk art vi är. Tänk vilken investering det är att fostra, krama och göra folk av en endaste liten kreativ treåring. Som gör skridskobana av olivoljan kl 06.45 en söndagsmorgon ”Men, men mamma, vi har ju aldrig haft en skridskobana inne”. Och som borrar in en cricketpinne i de 9-åringar som råkar sitta i allsköns ro och läsa tegelsten Den Röda pyramiden. Läshungrigt absorberade, omedvetna om framrutchande småbröder. Som är så intensivt kärleksfulla att hjärtat svämmar över. 

Men det krävs en by för att göra folk av ett barn. Göra en självsäker intonade vuxen, med spegelneuronen aktiverade. Tack mamma Kajsa och pappa Anders. Och svärföräldrarna Gunilla och Henry. Utan er hade vi inte klarat detta lika bra. Barnen inte fått den känslomässiga vägledning de får nu. Inte insupa er visdom, syntetiserad essens av nästan 300 år. 

Konsten att inte älta

Man måste inte alltid tala om allt jobbigt. Ibland kan det vara skönt att vila hos någon som inte ältar, inte frågar.

Med det sagt tror jag att det är livsviktigt att vi vågar tala med varandra. För annars var ju misstagen helt meningslösa. De må ha gjorts igår eller för två generationer sen. När båda parter är redo är jag övertygad om att samtalet är det som behövs.