Ädelost till frukost

Jag har ofta lite hetsiga morgnar. Och som idag även emellanåt en matlåda som är nästan klar, men behöver något tillägg. Då är det rätt smart att ta några ägg, blanda med grädde/creme Fraiche, hiva i lite kryddor. Det är basen. Idag toppade jag med ädelost. Det blir ett smarrigt tillbehör till lunchen, men var lite småovanligt till frukost, kan jag erkänna😋. Men enkelheten i att jag kan micra detta, medan jag borstar håret på mig eller barnen, uppväger. Mums!

2 ägg

0,5 dl gräddat

Chilipeppar

Torkad vitlök

3 msk ädelost

Annonser

Det stora omkring mig, men ett steg i taget

Om man vill lyckas med en föränding behöver den vara lagom stor. Inte inbegripa hela ens livsföring, utan vara litet, litet steg. Detta måste vara hyfsat uppnåerligt, och man behöver också kunna utvärdera om det har givit nåt resultat. Allt detta håller jag med om.

Men för mig är det också viktigt att ha den övergripande filosofin klar för mig. Varför är detta viktigt för mig att göra? På så sätt motivererar jag mig. Medan de små stegen beskrivna ovan är tekniken.

Men sen vill jag komma till en punkt när jag inte behöver göra några förändringar, utan lever. Jag kanske ska börja se det som att jag har kolhydratallergi? Allt jag inte klarar av äta obegränsad mängd med kolhydrater, för då drar vikten iväg efter ett tag. Detta tål att fundera över, och om jag tar ett sådant beslut behöver det vara välgrundat. Inte oåterkallerligt kanske, men omslutet av en acceptans över att så här är livet för mig. Jag kan inte äta LCHF i fyra månader, och sen återgå till det normala.

Utöver detta tekniska kring de små stegen, och ”kolhydralallergisk”, så har jag också ett annat stort hinder: känslorna. Det största, skulle jag säga. Att kunna stanna upp då en stark känsla övermannar mig, rikta uppmärksamheten utåt, och reflektera över om känslan är obefogad eller befogad ska jag pröva. Ibland är det bra att gå kurs, man kan faktiskt lära sig något 😉

Umami- fläskgryta

Jag hittade på en umaniröra tidigare. En sån där som gör nästan allt gott. Det är de tre kryddorna vitlök, chilli och ingefära, vars tre smaker ihop blir otroligt smarrigt. Umami med andra ord. Denna pasta använder jag till lite vad som helst. I går till en fläskgryta, då några goda vänner kom på besök.

Här är receptet:

Strimla 5 fläskkotletter

Stek i smör

Häll på salt och peppar

Krydda med ingefära+vitlök+chillipeppar (eller blanda i umaniröra)

Stek en stund

Häll på 5 dl creme fraiche

Servera med broccoli (och ris om du inte äter LCHF)

En första torsdagsförmiddag avklarad

Jobbet bjuder på förmiddagsfika på torsdagar. Tyvärr inte sötsliskiga marsipantårtor — dem kan jag undvika med ögonen förbundna. Utan bageribakat bröd. Limpor utan socker. Bregott och flera sorters ostar. Det är svårt.

Men idag manövrerade jag skickligt undan kolhydratskällorna. Grabbade jag tag i osten, tog några skivor med paprika i. En bit Brieost. Och lite smör i kaffet vågade jag mig på, till och med. Bara lite småskrattande nyfikna blickar. Och jag nöjd!

Det är ju det som är så rackarns bra med LCHF. Man får äta det allra gottaste, men utan att det riskerar gå så där överstyr som det kan göra med bröd ihop med bregott och ost.

Rysk yoghurt med pumpakärnor

Rysk yoghurt — en sån där gynnare som man köper i en alltför liten plastburk — och pumpakärnor. Avsmakas med kaffe med en skvätt grädde. LCHF när det är som genialast. Och börjar jag dagen bra, vill jag fortsätta.

img_20180314_072639172575862.jpg

Men så var det grejen med motivation. Jag kan all teori. Men vill jag? Detta som jag kämpat med så länge; halva mitt liv. Och då inte bara gällande maten, utan: om ju jag är duktig på en sak. Vill jag det då bara för att få beröm, eller för att jag vill? Blir jag enbart förförd av ruset att vara duktig?

Hårklyverier, har jag egentligen för länge sen bestämt att det är. Det spelar ingen roll. Om jag gillar något för att jag är kompetent inom det, är det helt ok. Bara känslan kommer inifrån, och inte är helt beroende av andra människors gillande.

Och nu känner jag hur kroppen min blivit otymplig. Kläderna har krympt.

Så LCHF-frukost följs av dito lunch. Och middag. En förändring i taget; börjar med maten.

LCHF-inspirerad sväng igen

Som en trasig klocka som upprepar sig. Blir lite trött på mig själv. Har inget speciellt skäl att ange, bara att jag släppt garden rejält, och en växande dos bristande motivation. Tankarna ”Vad spelar det för roll med lite fler kilon?” och ”Vad är det för mening med att bry mig så mycket om kroppen?” Jo, kanske att det ej är bra för hälsan, jag blir piggare och kan ha alla mina kläder, månne?

Behöver börja bloggga igen, för att komma in i rätt tänk. Åt Rysk yoghurt och pumpakärnor till frukost. Bra! Lunch blir mozarella, fetaost, bladspenat, olivolja och bladspenat. Ska gå med i LCHF-gruppen på Facebook också. Men sen ska jag inte ha för höga krav på mig själv, bara börja äta så här — jag vet ju att det fungerar.spenat ost

Tre barn låter som 27 barn

Passar bättre på Jag är filur. Kolla in nya bloggen jagarfilur.wordpress.com.

Matmotivatorn

Spontansover över. Älska bo nästgårds mamma å pappa. ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.” Snart är det över. Snart är vi över händelsehorisonten. Snart kan vi andas, utan att hyperventilera. Utan att få tryck över bröstet.

Snart är synergieffekterna inte så tydliga. Snart har se vuxit upp lite. Jag längtar. Just nu är energin potentiell mot antalet barn. Min kloka mor säger:

Ett barn: 1 energimängd

Två barn: 2*2=4 energimängd

Tre barn: 3*3*3=27 energimängd

Älskade ungar.

Tänk vilken fantastisk art vi är. Tänk vilken investering det är att fostra, krama och göra folk av en endaste liten kreativ treåring. Som gör skridskobana av olivoljan kl 06.45 en söndagsmorgon ”Men, men mamma, vi har ju aldrig haft en skridskobana inne”. Och som borrar in en cricketpinne i de 9-åringar som råkar sitta i allsköns ro och läsa tegelsten Den Röda pyramiden. Läshungrigt absorberade, omedvetna om framrutchande småbröder…

View original post 68 fler ord