Problemet med att ha särskild begåvning i skolan

Särskilt begåvade barn ömmar jag lite extra för. En person mig närstående var ett; han drömde bort hela skoltiden. Gjorde aldrig motstånd, överlevde genom att kreera en rik inre äldre. Gjorde sen högskoleprovet som 17-åring tror jag det var, med 2.0 som resultat. Andra (mest flickor…) får bli extrafröknar. En forskare jag känner har berättat att så var det för henne, men inte för en kille i klassen som var lika kvick. Han fick berikning (svårare frågor) istället. 

Men det här är väl inget problem, hävdar du kanske. Barn som försöker knäcka läsken vid, exempelvis, knappt 3,5 års ålder är ju så smarta ått de kan ju allt. Nej. De saknar som alla barn förmågan att reflektera över sig själv och sitt kunnande (metakognitiv förmåga). Och problemet är att många typ 11 åringar som är sådana här extrempresterande gällande kognitiv förmåga ofta blir deprimerade, hoppar av skolan i tonåren och ej klarar universitetsutbildning/doktorandstudier. För de har aldrg fått motstånd.                       

Så om ens barn är svagbegåvat/dyslektiskt/ADHD eller särskilt begåvade barn har man vissa saker gemensamt. De bryter mot normen. Är inte ”normala”. Kan få problem om de ej får stöd.                                                        

Mitt budskap är att vi behöver göra upp med föreställningen att det finns vissa funktionsvariationer som är ”finare” än andra. Presterar man extremt högt kan man få lika mkt problem som om man presterar extremt lågt. Med den lilla skillnaden att lågpresterare ofta får personliga assistenter som guidar dem. Och det är inte jag föreslår jag vill bara upplysa lite, och kanske, förhoppningsvis ändra inställningen att ”intelligenta barn klarar sig själva”. För det gör de inte. De är ju barn. 

Konsten att inte jobba

Föreläsningar jag ska hålla i vid terminsstart börjar dyka upp. En person som månar om mig, och som jag ser upp till, frågade om jag verkligen skulle ta på mig det, så nära inskickning av avhandlingen. Men en styrka jag har är min planeringsförmåga/förmåga att  hålla deadline. Jag behöver även ha saker som underlättar skrivprocessen, genom att så att säga ”dra ut mig” ur texten emellanåt.

För akta er vad detta är till lika delar stimulerande som svårt. En av de svårast sakerna är just att få balans mellan arbete och fritid, samt den komplicerade frågan om vad som är friitig. Om jag är på en badö, och ringer till olika forskare som lovat hjälpa mig med olika delar av avhandlingen, är det jobb då? Om jag tänker på forskning?

Det åär därför jag så väl behöver få föreläsa, spela flöjt och åka och bada. Om min största resurs är såklart barnen (3, 6,och 9 år). Oj vad de är bra på att mig att tänka på annat. Hur 6-åringens sista schackparti gick. Instruera 9-åringen son själv ska kunna ta bussen till Stenhagen (byta i centrum!). Hantera 3-åringen som gör skridskobana meddelst olivolja i hallen med motiveringen ”Men vi har ju aldrig haft någon skridskobana inomhus förut”.

 

Kvantitet är inte kvalitet

Kvalitet är ofta viktigare än kvantitet. Om en apotekare arbetar på öppenvårdsapotek, och gör tio slarviga genomgångar av hur en inhalator fungerar, är det inte värt något. Men om hen gör en lyckosam kan det som som ringar på vattnet sprida sig till alla patientens vänner och släktingar. Som i sin tur får flera andra astmatiker att önsketänkande på rätt sätt. 

Om apotekaren  dessutom har fått gå vidareutbildningar och i rollspel övat på öppna frågor, och dessutom tillämpat detta kliniskt, så kan apotekaren göra en stor insats. En fråga om rökning kan då via  motivationstrappan leda till att patienten tar ett kvantitativt pyttelitet, men kvalitativt viktigt, steg mot att sluta röka.


Detta förutsätter dock såklart att apotekaren har tagit sitt professionella ansvar och jobbat aktivt med att få återkoppling på sitt sätt att interagera med patienter. Men isåfall kan apotekaren insats leda till att patienten tar ett litet pyttesteg mot att sluta röka. 

Det är därför han är så emot ersättningssystem för komplexa tjänster. För det gör att apotekaren blir en pengahungrig robot, istället för en altruistisk professionell vårdare.

Där jag inte vill vara

Tack för återkopplingen. Älskar brutalt ärliga personer! Sökte ett jobb, och fick det inte. Men som tur var är professorn på den institutionen otroligt färgstark och modig, så jag fick veta varför. Är verkligen genuint tacksam för det. Nu kan jag fokusera på min avhandling och inte gå omkring och (faktiskt) undra varför jag inte fick tjänsten.

Så här känner jag nu, åtta timmar efter att jag fick beskedet: En omgivning där jag förväntas vara en grå mus som alltid är innanför boxen trivs jag inte i. Tack professorn som insåg det!

Jag känner tydligt att jag måste få vara jag, annars förgiftar  jag mig själv själsligt inifrån.

Men jag kommer ta till mig det ni/du sa! Även om jag redan visste det, så kan jag öva ännu mer på att andas två andetag innan jag talar då jag är entusiastisk, och att inte av misstag råka avbryta då jag är glad.

Men samtidigt tycker jag det är lite konstigt; tänk att det även på universitetet tydligen finns miljöer där professorn i princip inte vet hur hen ska hantera en yvig person med många idéer, som snarare liksom  verkar vilja ha en duktig detaljstyrda lojal medarbetare.

Hahah! Insåg just att jag återigen har använt gyllene regeln för extremt. Inbillade mig visst att alla grupper, oavsett om de är forskargrupper, eller undervisningsgrupper med ambitioner att forska framöver, var som min exceptionellt intelligenta, inkännande och likaså modiga huvudhandledare Sofias grupp. Ojojo! Vilket misstag! Klart det inte är så. Jag bara trodde det, troligtvis eftersom jag respekterar dessa två forskare lika mycket.

Kanske har jag nu för första gången stött på det där som jag har hör det finns nån forskning om, men aldrig läst: att apotekare generellt sett är väldigt regelstyrda och ickekreativa gällande sina personligheter?

En annan aspekt gör mig faktiskt lite uppgiven: det är ett otyg att avbryta. SÅ gör man inte, det är otrevligt och respektlöst. Men jag känner en och en annan lektor som är man som gör det hmmm hela tiden. Och det fnissas det bara lite överseende med. Medan jag ” nog inte har så lätt att läsa av andra människor”. Jo, det har jag. När det inte är något så otroligt roligt som en anställningsintervju. Sitta där och tala om mina drömmar, och ambitioner, liksom. Det blev för roligt för mitt eget bästa. Jag var — precis som den kloka chefsadministratören H sa, för förberedd på ett sätt. Hon tipsa mig att BARA svara på det de frågade om, och inte sväva ut. Det rådet kanske jag följde till 5 %. Hade behövt få det för en månad sen, eller en vecka sen, för att hinna inkorporera det i mitt tankesätt. Men iallafall: därför blev jag för mycket för dem, tror jag. Vilket jag upprepar inte gör något. För jag vill inte för mitt liv arbeta där.

Måste skriva manus ordagrant om jag söker något mer jobb. Och inte bara en A4 med egenskaper. Utan verkligen skriva ett manus och hålla mig till det — inte berätta om ett eller två projekt jag håller på och fundera på, inte berätta om mitt kontaktnät .

Men tänk — hemska tanke: mina egenskaper har ju hårt hejats på av dem som vill ha förändring emot en klinisk apotekare med en ny professionell domän, men så vågar man inte anställa mig när det kommer till kritan. Vill de inte ha förändring trots allt? Konstigt.

Men som sagt; de ville ha en perfekt person som aldrig gör fel. Den personen vare sig vill, eller kan jag vara. Jag vill ju istället vara på en plats där man hela tiden knuffas ut i inlärningszonen, inte ett ställe där de anställda ska vara duktiga.

 

Inlärningszonen igen

Man måste känna sig värdelös. Det är det enda sättet. Allt annat är helt uteslutet. Nu drabbas jag av känslan att ha kommit fram till något fundamentalt, men vis av insikten att en svaghet jag har är oförmågan att sålla bland mina idéer, kan jag låta intellektet skölja över och sudda ut uppenbarelsen skärpet.

I inlärningszonen utmanar man oupphörligen sig själv. Leva som en doktorand i allmänhet, och en tvärproffessionell sådan i synnerhet. Som jag alltså gjort de senaste fem åren. Skriva en månad, få återkoppling: gör om allt. Upprepa 12 gånger. Ha ett manus om 12 sidor, som sen ska minskas ner till 9. Känn dig värdelös varje gång — du är ju van vid att alltid vara duktig.

Testa sen att vara deprimerad, inte lite smådeppad några dagar, utan kliniskt deprimerad. Det är ju inlärningszon på syra. Ingen handledare i världen kan få mig att känna mig så värdelös som en ordentlig depression. Det är sannerligen inte blott en kvantitativ skillnad; det är en kvalitativ också. Depression-värdelöshets-känslan är pupillsvart, medan gör om gör rätt-värdelöshetskänslan är djupt mörkgrå, och har olika area beroende på hur värdelös jag känner mig.

Så där har vi den evolutionära fördelen, men framförallt mekanismen för hur man lär sig något.

 

Tankebok

Min mellanstadielärare var månne inte den emotionellt stabila klippa vår klass behövde, men hon introducerade ett ovärderligt koncept: Tankeboken. Syftet var — flera år innan innan alla gick i terapi, bloggar fanns, eller ens internet var svensonskt — att öva sig på att skriva snabbt. Detta inlägg är en sådan tankebok, men med ett litet bisyfte i att utmana mig att få tankarna att få kropp i form av något läsvärt.

Kreativ, trivs i inlärningszonen och exekutiv. Dessa tre förhållningssätt och egenskaper anar jag beskriver mig bäst, och kommer följa med mig på dgens anställningsintervju. Eller ja, de är ju närmare bestämt min bild av mig själv, såklart. I förhålningssättet jag länkade till (TED-talk om hur man blir bättre på det man gör) beskrivs att om man ska bli bättre på det man gör, måste man utmana sig själv, på ett systematiskt sätt öva på det man vill bli bättre på. Inser just nu att det är därför jag bloggar här så ofta; min kanske viktigaste livsluft är ju skrivandet.

Noterar att hjärnan aktivt söker av synonymer till ”ägna sig åt”, hittar inget exceptionellt passande; inser att här borde jag återkomma. Men det är ju inte det en blogg handlar om, den handlar om att skriva texter ofta, men ett relevant ämne, och av hög kvalitet. Men just i den prioritetsordningen. På detta följer att kvaliteten måste finnas i fingrarna, och inte i de långsamma nötande processerna, vilket passar mig utmärkt. Jag kan inte ens korrekturläsa en text. Vägledd av egenskapen nummer tre ovan (exekutiv), bjuder jag in en kollega vars bästa egenska är korrekturläsning. Vi har ju länge talat om att göra ett projekt ihop. Hoppas hon vill vara med och leka lite här på matmotivatorn!

Och jag har altså helt omedvetet börjat blogga, för att jag vill ägna mig åt skrivandet, och därmed behöver befinna mig i inlärningszonen för att bli tillräckligt bra. Haha! Tack Kristin för att du är så bra på att lura dig själv att till att göra saker som är bra för dig. Gällande inlärning alltså, beslut kring mat i allmänhet och ostsmörgåsar i synnerhet är det något skralare…

Ja, klockan är mycket. Men med en anställningsintervju imorgon var det svårt att somna om,  när ungen som visserligen blott är tre år, men till yttermera visso ligger två standardavvikelser över medel på längden och en över på vikten, sikat in sig på att först sparka på min högra höft, och sedan för säkerhets skull dänga till mig med armbågen i ansiktet… Och den där meningen blev för lång. Om jag orkar skriva om den? Nej. Och det här inlägget blir för långt. Förkortas? Nej, det är det jag hoppas min kollega vill göra framöver emellanåt.

Syftet med det här inlägget är nån form av själverapi. Och i terapi kan aldrig den behandlade ha fel, uan det är ett fora (forum?) för just självreflektion. en oas där man inte behöver prestera.

Detta inlägg misstänker jag till exempel skrivs för att komma fram till något,  oklart vad. Dåså, jag gör medvetet inget åt det. Borde  posta detta ens? Ja, jag kommer vilja läsa detta om ett halvår.