Eco är ibland reko

Är vi, som är onämnbart översållade med chanser beredda att solidariskt dela bördan att vara född på en viss plats? Vi, outsägligt övdrsållade av chanser. Men är vi beredda att solidariskt dela bördan med dem som haft otur med var de bor? Och äta bär vuxna nära det havererade kärnkraftverket Chernobyl. 

För sanningen är att bären som lyfter deras värld idag säljs med ekologisk stämpel; det spelar ingen roll om de är radioaktiva, bara nivån är låg.

Men uppköparna mäter hela ämbar, och enstaka enstaka bär kan ha nästan 50000 enheter radioaktivitet i sig.  När de tillåtna nivåerna är under kanske 3 enheter per bär.

 Inget förfars. Har ett kärl för hög strålning blandas bären plockade i den förbjudna zonen ut med bär vuxna nån annan stans. 

Och plockarna lär sig platserna som koncentrerat radioaktiviteten. Och familjerna kommer över fattigdomsgränsen, hastar in under staket, rinner över landskapet. Bygger de hus som i inga myndigheter kunnat ge. 

Det som inga regleringar kunde, förmår människan.  Hon trotsar geigermätarna, struntar i att hon redan förlorat sin livmoder till cancern: 

https://aeon.co/essays/ukraine-s-berry-pickers-are-reaping-a-radioactive-bounty

Vem är jag, privilegierad svensk medelklasskvinna, att komma och straffa dem för att de bryter otroligt lagen? Tvinga dem ut i förnedringens tiggeri, för att få livets nödtorft? 

Och jag håller i det här fallet med om att ”Eco är reko”.  För när ödet varit så elakt som mot Chernobyl, så snedvrider jag gärna konkurrensen till dessa personers fördel. 

Annonser

Det fina hatet

Hat är oresonligt. Men obegripligt är bara ministern som älskar hatet. Jag förstår dem som hatar män, som Zara Larsson. För hat är banalt, och Zara är ung. Men med ålder borde eftertänksamhet, nyansering och komplext tänkande komma.

Därför blir jag så beklämd och förvånad, när debattsugna vänner slänger strukturer i ansiktet på mig. Förvånad över att tror att jag inte tror glastak, könsförtryck och kanske även rasism finns. Det är klart de finns!

(Se gärna https://nyheter24.se/debatt/889502-varfor-hatar-du-min-son-zara-larsson)

Men det betyder inte att verkligheten inte är ännu mer komplex. Att  checklistor över oförätter är något inneboende gott (se https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10154617527122653&id=708437652)

Men vänster (och liberal!)  i svensk politik är ju mest förenklingar, lösningar som passar många. Strukturer,  ”Alla ska med” (oavsett de vill det eller inte…) och makt.

Men lite trött blir jag ibland, på våra skyttegravskrig. Att även vi, som inte är politiker i ledande ställning liksom gör oss dummare än vi är. Tillskriver andra åsikter de inte har. Förenklar in absurdum: Gillar ej listor=Tror att hon är jämställd. Och så min förenkling: Hon tror att jag tror jag är jämställd=jag tror hon tror att jag tror att alla är helt jämställda.

Och ack så undermålig denna kommunikationsform är. Jag förstår knappt vad jag skrivit ovan. Tanken samtidigt kristallklar. Självklart såklart; 90 % av kommunikationen är ickeverbal. Vill träffas, svältfödd på möten efter denna avhandlings-sommar och vår.

Listornas tortyr

Ja, jag lagar mest mat. Avancerad, näringsriktig, smarrigt matglad sådan. Mal mitt eget mjöl, långjäser med skållning. Och ja, jag har bäst koll på barnens kläder.

Så kommer nån snusförnuftig Manne med en lista. Bara att pricka av orättvisorna.

https://manneforssberg.se/pappor-vi-maste-styra-upp-vart-sommargame/

Jag borde genast gå in i nåt hörn och tjura över hur kränkt jag är! Fast jag väljer istället att reflektera jag över hur vår familj ut just nu. Och då ser  de abnormt komprimerade svaren på Mannen Forsbergs lista ut så här:

​1. Maken

2. Ingen

3. Ingen

4. Ingen

5. Båda

6. Jag (eftersom jag vill göra mer externa aktiviteter. Maken vill läsa för barnen, mysa o städa)

7. Båda

8. Jag

9. Maken (jag vill inte sova på morgonen)

10. Ingen

11. Det fixar äldre kusiner denna vecka. Annars jag.

12. Jag, eftersom jag skriver avhandling; jag har haft möjligheten att arbeta hemifrån. Slipper pendla, har mer tid och därför bättre koll.

Pustning med 3 km och rejäl klättring i benen

Friluftsmänniskor är väldigt lekfulla. Tack för att ni dök med in i fantasilandet, där ni behövde en familjebiljett i form av en liten ormbunke för att få passera! Även om yngsta och äldsta delade ut dessa, och mellan samlade in ett dussin meter bort uppåt sången, blev jag ändå rörd över hur kvicktänkta  ni var. ”Vad kan vi komma se i fantasilandet då? Ojoj få jag en biljett, tack? Och den räcker för bäbisen också alltså?”

Ovan nämnda mamma och pappa tackar för medverkan, eftersom de fick en rejäl kaffepaus tack vare er.

"Helvetesgapet" i Ronja!
Slåttådalsskrevan nära Docksta, Ångermanland. Ronjas” Helvetesgap”.

Mamman och pappan hälsar också att de vill avråda den med självgående ett- och tvååringar, eftersom de nog kan tänkas komma på att de inte är så självgående. Men treåringar klarar klättringen utan att falla en enda gång. Trots ömsom klapperstenar, ömsom stenblock av naturen uthärda i en relativt brant och lång sluttning. Bara de får vara i fred utan välmenande händer att hålla i.

Konsten att skjutsas

Fick punka härom veckan. Två personer stannade inom 10 min. En skjutsade mig hem, vägrade ta emot betalning. Trots att han skulle hem till Gottsunda, och inte alls från Gamla kyrkogården de närmare 7 km till Nyby. 

Libanesisk kurd beskrev han sig som. Att han som snart var 25 kände sig orolig för att ingen tjej skulle vilja ha honom därför. Och sen; att det var ett absolut krav att hon som han skulle gifta sig med var muslim. 

 Ville han tvinga henne stå vid spisen, bära heltäckande slöja, for det igenom mitt huvud.

Men samtidigt föreställde jag mig en förföljelse av min familj, en flykt till en annan kultur. Så det som kom ut ut munnen var ett neutralt: 

”Jaha, ok, varför är det så viktigt att din blivande fru är muslim?”. 

Jo, det var viktigt för honom att hon har en muslimsk uppfostran, att hon har levt högtiderna, uppskattar maten. 

”Jag struntar i om hon är troende. Även om jag är det”. 

Och såklart att jag i hans situation också skulle vilja ha tryggheten att spegla mig i en man som upplevt vintermörkrets påverkan på själen, sju sorters sillar alla högtider, och som kunde Idas sommarvisa. Konstigare än så är det inte.  
Sen resonerade vi om att ingen hade stannat om han hade fått punka, men att 100 hade gjort det om det hade hänt i Libanon. 

Jag valde att lita på denna gosse, men  ringde samtidigt min man så fort jag satte mig i bilen. Och satte på mig en kavaj. Lite ovan är man allt att lifta med okända karlar, som dessutom bär keps. 

En vision for faktiskt genom mitt huvud; det är ju det här jag vill sträva efter. Ett öppnare, mer tillitsfullt samhälle. Där det skapas nyfikna möten mellan människor. Och vi får skjuts av varandra, när det behövs. 

Trygghet föder frihet

Den är en skör fernissa, den där friheten att välja det man vill.

Glänta på förlåten en generation tillbaka, eller titta lite vertikalt därifrån du står. Känn hur hantverkare blir småförvånade över hur ni löst ekvationen er familj, observera din reaktion när hemstäderskan är en man. Jag har kommit så långt att jag  inte tänker ”men kan han städa”, men blir glatt överraskad att han vågat ta det jobbet.

Friheten omhuldas för mig alltid av filosofin ”Ingen människa är en ö”. Jag brukar tänka att jag vill lämna världen en hårsmån friare. Och alltså med starkare frivilligorganisationer (Miss g People, Statsmissionen osv), starkare familjer och inte minst tryggare och därmed friare personer.

Hur jag ska göra det, är en annan sak. Men jag tror att vi alla behöver begrunda hur vi alla ställer oss till val vi inte gillar, något som jag upplever att vår samtid emellanåt har lite problem med.

Att välja fritt är rätt

Can har skrivit en kärleksdrypande och lågmäld hyllning till sin mor,  vars känslomässiga intensitet rörde om inom mig.

Just nu är ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can slut hos Bokus, men när jag var föräldraledig med minsta knyttet lyckades jag  tillskansat mig ett lån från Brantingsbiblioteket (” De här böckerna är precis nyinkomna”). 

Det jag blev betagen av var att det här är en bok som uppvärderar kvinnor, och deras under bondesamhällets självskrivna värv. 

Den fick till konsekvens att min magkänsla artikulerades till ett ställningstagande; alla kvinnor som fordom var hemmets oinskränkta härskarinna var värdefulla. Samhällets normer skakades bort från mitt inom mig, och jag uppvärderade dem, och i synnerhet min egen mormor Britta. 

För dig kära läsare, som är månne är likhetsfeminist, kan boken nog också vara en välgörande smärtsam påminnelse om att alla inte frivilligt gör samma val. Att valen inte oinskränkt måste bestå i patriarkala strukturer. Tvärtemot kan det också vara trygghet. Och gemenskap. Eller rentutav vara det man faktiskt väljer med egen fri vilja. Och det måste vi respektera, hur smärtsamt fel de än väljer. Vi behöver nog alla lite till mans öva på tankefiguren ”Jag tycker inte dina val och sätta leva är rätt, men eftersom jag är för demokrati måste jag tillslut acceptera dina val. Eftersom jag är för upplysning men emot tvångsmedel, måste jag acceptera dina val.” 

Detta har med fria valet har jag stött inom mig i närmare 20 år nu, och kommit fram till att alla väljer inte lika. Och det är en dygd att värna.