Att börja bry sig är som att diska

Hur arbetar man upp motivationen, när man inte verkar ha någon? Min filosofi brukar vara att det inte är så stor idé att försöka ändra något i sitt liv, när man inte bryr sig. För då riskerar man att misslyckas. Och då befäster man bilden av sig själv som varandes någon som inte lyckas.

Däremot undar jag hur gör man för att klättra upp på trappan från ”Jag tänker inte göra det”, till ”Jag vill göra det”? Jag vet ju egentligen att kan i princip allt jag företer mig, om jag vill! Men när det är något jag vet att jag borde vilja, men dessvärre struntar i det, uppstår ett svårlöst dilemma.

 

För mig finns det flera olika sätt som kan ge mig åtminstone en yttre motivation till förändring. Ofta är det en annan person involverad. En gång i forntiden (2007), när jag var gravid med äldsta barnet, skulle jag vara med i en läkemedelsstudie om förlossningssmärta. Men jag fick inte för att jag hade för högt BMI när jag blev gravid! Oj vad ledsen och arg jag var först. Men tack vare att hon inte lindade in det med något om att ”Tyvärr kan du inte vara med för du vägde för mycket vid inskrivningen på MVC”, så sa hon bryskt  nåt i stil med ”Du var på gränsen till fet redan då”. Oj, vad jag grät. Men 6 mån efter barnets födelse började jag för första gången i mitt liv väga vad jag äter. Och insåg dessutom att jag åt på tok för lite fett, och alldeles för stora portioner. Jag som trodde det var omöjligt för mig gick då ner — för första gångngen sen jag var 15 år till ett BMI om ca 23.

Men jag kan ju inte alltid förlita mig på läkemedlsstudie-specialist-sjuksköterskor. Dessutom kan andra människor nästan aldrig ge mig den heliga graalen inre motivation, utan blott fernissan: den yttre motivationen.

Vad är det då för skillnad på yttre och inre motivation? En inre motivation bygger enligt mig på glädje och är mer hållbar. Den slocknar inte när jag råkar snubbla över nygräddade vitlöksbaguetter eller lockande ostfondue.

En yttre motivation däremot, den rämnar av blotta åsynen av även disktraseliknande köpebröd. Den yttre motivationen har sitt fundament i skuld eller skam, och som bakomliggande filosofi ”om det ingen märker så gör det inget”.

För mig har detta med yttre och inre motivation också kopplingar till den fria viljan. Vad som är min fria vilja, och vad jag gör för att vara duktig i andras ögon. Detta är något som jag funderat över sen tonåren. På den tiden var detta en självklar dikotomi. Nu är jag betydligt mer komplext nyanerad, och vet att inre motivation kan gå hand i hand med en yttre. Men en inre motivation är betydligt svårare att få. Det duger inte att ge sig själv mentala guldstjärnor varje gång en gör rätt.

En sak jag däremot vet är att den viktigaste faktorn vid livsförändringar är tiden. Att låta dagarna rinnande försvinna bortom horisonten, men att inte släppa garden, utan gneta på.

Bilden ovan är bra, men dock saknas det en del — nämligen det som kommer efter ”Ja, jag gjorde det!”. Alltså att förändringar aldrig är ett sprintlopp som någonsin blir avklarad, utan snarare som vattendroppar som droppar ner från taket och bygger en stalagmit.

Detta kräver acceptans: Att det aldrig tar slut någon gång. Det räcker inte att var på helspänn några månader, ett halvår eller ett år. Utan det är livstid som gäller. Och då måste det man gör vara hyfsat trevligt, eller hur?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och som sagt. När vågar jag starta? Kanske ska jag börja utan att säga till mig själv att det är en början?

Ungefär som när jag säger till mig själv att jag inte behöver stoppa in allt i diskmaskinen, men när jag väl börjar så visar det sig på nåt magiskt sätt att disken är bortswischad innan jag hunnit tröttna.

 

Annonser

Åh nej, för lite ost. Stå ut!

Hade em smarrig lunchlåda idag. Ugnsbakad aubergune — gjort på det smarta sättet förstås — keso, chevre, tomat och riven ost uppepå. Visst såg det lite för lite ut redan under morgonruschen. Men att jag skulle bli hungrig redan efter 1,5 h var väl lite väl magstarkt…

Frågan är vad som händer nu. Vad gör jag? Lunchrestaurangen är så kolhydratstinn att det nästan bolmar insulin från den, och det är skralt med nödnötter eller fröknäcke på mitt kontor. Det enda jag har är kokosolja. Frågan är om jag håller ut tills fikarasten om tre kvart.

Det är egentligen det huvudsakliga syftet med att skriva det här inlägget. Att hålla ut. För ibland behöver man göra det också. Det gäller inte alls att alltid känna efter vad man vill. Absolut inte. Ibland är det bästa att utan pardon göra det man har föresatt sig.

Omelett med ingefära, vitlök och olivpasta

Gjorde en väldigt god omelett igår. Rensade kylskåpet och hittade två burkar som stått där sen nån födelsedag då jag fick italiensk mat i födelsedagspresent. Så skönt att bl av med dem, förutom att det blev väldig gott! Det går självklart att avända ingefära ocha vitlök i annan form också!

2 ägg
1 dl créme fraiche
0,5 dl grädde
0,5 dl keso
0,5 msk vitlöks- och ingefärepasta
0,5 msk olivpasta
0,5 tomat, hackad

Blanda ihop ingredienserna och stek i en medelvarm panna. Rör om ganska ofta.

Jag serverade med färsk basilika och sallad från trädgården. Lyx!omelett-med-olivpasta.png

Matmotivatorns fisksoppa på egen räkfond

Jag gjorde en (faktiskt) makalös fisksoppa!Som vanligt mig med ett antal recepti i bakhuvudet (Leif Manenrström och http://www.lchfrecept.com/ShowRecepy.aspx?ID=941 ) , och sedan toppat med mina egna påfund.

Visst kräver den en del planering — men jag lovar: det är vär det!

Om du gör fonden och soppan samma dag — se  till att börja med punkt 9 när löken steker under punkt 3.

Hemgjord räkfond

1. På morgonen: ta ut ett paket 500 g räkor ur frysen.  (Lägg ett ägg i rumstemperatur — om du vill göra aioli).

2. Ca kl 16: Skala räkorna, och lägg de färdiskalade räkorna i en skål. Spar räkskalen.

3. Hacka en gul lök, två vitlöksklyftor och en matsked riven färsk ingefära.

4. Stek lök, ingefära och räkskal i smör och olivolja på låg värme.

5. När löken är genomskinlig: ha i en msk tomatpure, 5 dl vatten och en dl vitt vin

6. Låt koka i ca 20 minuter.

7. Efter 20 minuter har en del av vinet och vattnet kokat bort. Sila bort räksal, lök mm i en sköljsil. Släng räkskal och lök.

8. Spar hälften av fonden i istärningar eller plastmuggar. Frys in.

Vansinnigt god fisksoppa

9. Koka eller ugnsbaka i ca 200 g lax och 200 g vit fisk. 175 grader i 20-30 min. Jag föredrar ugnsbakade eftersom det blir mer stuns i fisken då. Krydda med lite chili, ingefära, vitlök och salt, och häll på lite olivolja. Förbered även grönsakerna till soppan: Ungsbakad aubergine eller squash, eller kokt broccoli eller blomkål.

10. Häll i 3 dl grädde, fisken och grönsakerna. Koka upp.

11. Smaka av med sal, peppar och eventuellt lite köpt hummerfond.

Servera soppan med riven parmesanost, aioli och räkor.

Aioli

  1. Tag ett rumstempererat ägg. Häll i en hög stavmixerskål.
  2. Häll långsamt i en neutral olja (jag gillar en mild olivolja) samtidigt som du mixar.
  3. Smaksätt med vitlök, salt och citron

  

 

Ädelost till frukost

Jag har ofta lite hetsiga morgnar. Och som idag även emellanåt en matlåda som är nästan klar, men behöver något tillägg. Då är det rätt smart att ta några ägg, blanda med grädde/creme Fraiche, hiva i lite kryddor. Det är basen. Idag toppade jag med ädelost. Det blir ett smarrigt tillbehör till lunchen, men var lite småovanligt till frukost, kan jag erkänna😋. Men enkelheten i att jag kan micra detta, medan jag borstar håret på mig eller barnen, uppväger. Mums!

2 ägg

0,5 dl gräddat

Chilipeppar

Torkad vitlök

3 msk ädelost

Det stora omkring mig, men ett steg i taget

Om man vill lyckas med en föränding behöver den vara lagom stor. Inte inbegripa hela ens livsföring, utan vara litet, litet steg. Detta måste vara hyfsat uppnåerligt, och man behöver också kunna utvärdera om det har givit nåt resultat. Allt detta håller jag med om.

Men för mig är det också viktigt att ha den övergripande filosofin klar för mig. Varför är detta viktigt för mig att göra? På så sätt motivererar jag mig. Medan de små stegen beskrivna ovan är tekniken.

Men sen vill jag komma till en punkt när jag inte behöver göra några förändringar, utan lever. Jag kanske ska börja se det som att jag har kolhydratallergi? Allt jag inte klarar av äta obegränsad mängd med kolhydrater, för då drar vikten iväg efter ett tag. Detta tål att fundera över, och om jag tar ett sådant beslut behöver det vara välgrundat. Inte oåterkallerligt kanske, men omslutet av en acceptans över att så här är livet för mig. Jag kan inte äta LCHF i fyra månader, och sen återgå till det normala.

Utöver detta tekniska kring de små stegen, och ”kolhydralallergisk”, så har jag också ett annat stort hinder: känslorna. Det största, skulle jag säga. Att kunna stanna upp då en stark känsla övermannar mig, rikta uppmärksamheten utåt, och reflektera över om känslan är obefogad eller befogad ska jag pröva. Ibland är det bra att gå kurs, man kan faktiskt lära sig något 😉

Umami- fläskgryta

Jag hittade på en umaniröra tidigare. En sån där som gör nästan allt gott. Det är de tre kryddorna vitlök, chilli och ingefära, vars tre smaker ihop blir otroligt smarrigt. Umami med andra ord. Denna pasta använder jag till lite vad som helst. I går till en fläskgryta, då några goda vänner kom på besök.

Här är receptet:

Strimla 5 fläskkotletter

Stek i smör

Häll på salt och peppar

Krydda med ingefära+vitlök+chillipeppar (eller blanda i umamiröra)

Stek en stund

Häll på 5 dl creme fraiche

Servera med broccoli (och ris om du inte äter LCHF)