Pustning med 3 km och rejäl klättring i benen

Friluftsmänniskor är väldigt lekfulla. Tack för att ni dök med in i fantasilandet, där ni behövde en familjebiljett i form av en liten ormbunke för att få passera! Även om yngsta och äldsta delade ut dessa, och mellan samlade in ett dussin meter bort uppåt sången, blev jag ändå rörd över hur kvicktänkta  ni var. ”Vad kan vi komma se i fantasilandet då? Ojoj få jag en biljett, tack? Och den räcker för bäbisen också alltså?”

Ovan nämnda mamma och pappa tackar för medverkan, eftersom de fick en rejäl kaffepaus tack vare er.

"Helvetesgapet" i Ronja!
Slåttådalsskrevan nära Docksta, Ångermanland. Ronjas” Helvetesgap”.

Mamman och pappan hälsar också att de vill avråda den med självgående ett- och tvååringar, eftersom de nog kan tänkas komma på att de inte är så självgående. Men treåringar klarar klättringen utan att falla en enda gång. Trots ömsom klapperstenar, ömsom stenblock av naturen uthärda i en relativt brant och lång sluttning. Bara de får vara i fred utan välmenande händer att hålla i.

Konsten att skjutsas

Fick punka härom veckan. Två personer stannade inom 10 min. En skjutsade mig hem, vägrade ta emot betalning. Trots att han skulle hem till Gottsunda, och inte alls från Gamla kyrkogården de närmare 7 km till Nyby. 

Libanesisk kurd beskrev han sig som. Att han som snart var 25 kände sig orolig för att ingen tjej skulle vilja ha honom därför. Och sen; att det var ett absolut krav att hon som han skulle gifta sig med var muslim. 

 Ville han tvinga henne stå vid spisen, bära heltäckande slöja, for det igenom mitt huvud.

Men samtidigt föreställde jag mig en förföljelse av min familj, en flykt till en annan kultur. Så det som kom ut ut munnen var ett neutralt: 

”Jaha, ok, varför är det så viktigt att din blivande fru är muslim?”. 

Jo, det var viktigt för honom att hon har en muslimsk uppfostran, att hon har levt högtiderna, uppskattar maten. 

”Jag struntar i om hon är troende. Även om jag är det”. 

Och såklart att jag i hans situation också skulle vilja ha tryggheten att spegla mig i en man som upplevt vintermörkrets påverkan på själen, sju sorters sillar alla högtider, och som kunde Idas sommarvisa. Konstigare än så är det inte.  
Sen resonerade vi om att ingen hade stannat om han hade fått punka, men att 100 hade gjort det om det hade hänt i Libanon. 

Jag valde att lita på denna gosse, men  ringde samtidigt min man så fort jag satte mig i bilen. Och satte på mig en kavaj. Lite ovan är man allt att lifta med okända karlar, som dessutom bär keps. 

En vision for faktiskt genom mitt huvud; det är ju det här jag vill sträva efter. Ett öppnare, mer tillitsfullt samhälle. Där det skapas nyfikna möten mellan människor. Och vi får skjuts av varandra, när det behövs. 

Trygghet föder frihet

Den är en skör fernissa, den där friheten att välja det man vill.

Glänta på förlåten en generation tillbaka, eller titta lite vertikalt därifrån du står. Känn hur hantverkare blir småförvånade över hur ni löst ekvationen er familj, observera din reaktion när hemstäderskan är en man. Jag har kommit så långt att jag  inte tänker ”men kan han städa”, men blir glatt överraskad att han vågat ta det jobbet.

Friheten omhuldas för mig alltid av filosofin ”Ingen människa är en ö”. Jag brukar tänka att jag vill lämna världen en hårsmån friare. Och alltså med starkare frivilligorganisationer (Miss g People, Statsmissionen osv), starkare familjer och inte minst tryggare och därmed friare personer.

Hur jag ska göra det, är en annan sak. Men jag tror att vi alla behöver begrunda hur vi alla ställer oss till val vi inte gillar, något som jag upplever att vår samtid emellanåt har lite problem med.

Att välja fritt är rätt

Can har skrivit en kärleksdrypande och lågmäld hyllning till sin mor,  vars känslomässiga intensitet rörde om inom mig.

Just nu är ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can slut hos Bokus, men när jag var föräldraledig med minsta knyttet lyckades jag  tillskansat mig ett lån från Brantingsbiblioteket (” De här böckerna är precis nyinkomna”). 

Det jag blev betagen av var att det här är en bok som uppvärderar kvinnor, och deras under bondesamhällets självskrivna värv. 

Den fick till konsekvens att min magkänsla artikulerades till ett ställningstagande; alla kvinnor som fordom var hemmets oinskränkta härskarinna var värdefulla. Samhällets normer skakades bort från mitt inom mig, och jag uppvärderade dem, och i synnerhet min egen mormor Britta. 

För dig kära läsare, som är månne är likhetsfeminist, kan boken nog också vara en välgörande smärtsam påminnelse om att alla inte frivilligt gör samma val. Att valen inte oinskränkt måste bestå i patriarkala strukturer. Tvärtemot kan det också vara trygghet. Och gemenskap. Eller rentutav vara det man faktiskt väljer med egen fri vilja. Och det måste vi respektera, hur smärtsamt fel de än väljer. Vi behöver nog alla lite till mans öva på tankefiguren ”Jag tycker inte dina val och sätta leva är rätt, men eftersom jag är för demokrati måste jag tillslut acceptera dina val. Eftersom jag är för upplysning men emot tvångsmedel, måste jag acceptera dina val.” 

Detta har med fria valet har jag stött inom mig i närmare 20 år nu, och kommit fram till att alla väljer inte lika. Och det är en dygd att värna. 

Medveten närvaro

Någon frågade mig varifrån (som personen sa)  mitt driv, kreativitet och ”liksom flöde” kommer ifrån. 

En dos gener, en dos uppväxt med föräldrar lagda åt samma håll men inom olika domäner, svarade jag. Meditation en halvtimma varje dag också, där jag fokuserar på att vara här och nu, utan tankar. Det medvetandetillståndet tar jag sedan med mig till vad jag än gör. 

Samma fokus har jag i en blåsorkester inser jag. Förstaklarinetten, förstaflöjten, basstämman samt den instrumentgrupp som just nu har melodin tillsammans med min piccola. För intonation, artikulation och stil. Och så slagverk och dirigenten för tempot, och allt annat. Det var ingen slump att Arméns musikkår året före mig vann skjuttävlingen mot pansarbatiljonen. Detta trots att vi hade skjutit hälften så mycket som dem. 

Medveten närvaro en halvtimme varje dag kör jag nu. I Arméns musikkår körde vi minst 8 h…

Att ratta en familj

Det är inte bara det att småbarn och bäbisar behöver varsamt intensiv omvårdnad. Det är också så att jag och maken lärt oss att ”köra en familj”. Det är därför vi i förra veckan kom iväg från norrland redan före nio på morgonen, utan att vara ens i närheten av psykbryt.

Inte bara packlistor; kollilistor. Inte bara kylväska; torrvaror med olivolja, bröd och ost, samt genidraget ”frukostväskan”. Barnen borstade men oätna huvudstaden i Volvo kombi. För att slippa interagera innan kaffe intag sköter den  morgontrötta inpackning av kollin.

Vad skönt det är med fördefinierade roller. Bara man får definiera dem själv, utifrån vem jag är och hur jag fungerar. Tänk om nån skulle kvotera detta. Reglera att vi måste dela 50/50, alla delar av livet. När nån är morgontrött, och en annan har en fallenhet för logistiskt komplicerade processer före 07 på morgonen?

En sommar med jagfokuserad Sommar

Sommar i P1. Mormor skrubbar potatis i halvskuggan. Vi ränner ner mot Möckeln, hejdar oss vid björken vi ej får passera. Sjöns vågor finns redan i oss; doften av bad är öronbedövande. Fortfarande hörs Sommaren. Då, på 90-talet fortfarande om idéer, om något en person lärt ett halvt liv. Eller ett myller av livsspår, av intressen.

Nu slår jag på Sommar. En artist talar om sig själv. Sitt liv. Sina motgångar. Om hur hen tillslut övervann dem; det är en självklar premiss. För annars hade hen ju inte suttit instängd i studion med hörlurar och känslig mick.

Och jag känner att det är torftigt. Sorgligt att samtiden är så upptagen av den personliga erfarenheten. Me, myself and I. Istället för visionerna, lärlusten och idéerna. Tur då att bibliotek finns. Och Ted-tal.

Sommar i P1. Mormor skrubbar potatis i halvskuggan. Vi ränner ner mot Möckeln, hejdar oss vid stopp-björken, vantandes på en vuxen.

321999_10150493542357653_243733975_o
Labbsand en av de sista somrarna.

Sjöns doft finns redan i oss; doften av bad är öronbedövande. Fortfarande hörs Sommar i P1. Då, på 90-talet om idéer, om något en person lärt ett halvt liv. Eller ett myller av livsspår, en renässansmänniska i vardande eller efter utfört värv.

Nu, 2017, slår jag på Sommar i P1 igen. En artist talar om sig själv. Sitt liv. Sina motgångar. Om hur hen tillslut övervann dem; det är en självklar premiss. För annars hade hen ju inte suttit instängd i studion med hörlurar och känslig mick.